.

Jag och Rasmus har ägnat dagen åt att stå i kö för det mesta. Först för att hämta ut våra band.

Sedan begav vi oss för att se Två steg från Håkan och stod en stund där i kön. Den var väldigt mysig, men lite långsam på sina ställen. Därefter tog vi vagnen till Annedalskyrkan och ställde oss i den oändligt långa kön. Low, missade vi men det gjorde inget. De ville vi inte se ändå, det var James Blake som var det viktiga.

När vi står några meter från dörren stänger de den. Då och då tar de inte fler folk efter att ha pressat lite till.

Tillslut, efter halva spelningen pressas jag, Rasmus och två helmysiga australiensiska töser in genom dörren och möts där av något fantastiskt. Hela spelningen var makalös, och helt utan möjlighet att få sig själv förklarad.

Ni skulle varit där. Det var mäktigt.

James Blake.